Cake

Ormar är DET VÄRSTA som finns. Jag känner ett så starkt hat mot dessa att jag kände att jag behövde avreagera mig lite. Det finns verkligen inget positivt med dom och den som säger "jo, men dom tar ju faktiskt hand om skadedjuren, typ råttor och möss" en gång till får en smäll. Det håller inte. Nackdelarna överväger helt klart denna "fördel".

Nackdelar:
- Dom är äckliga
- Dom är fula
- Dom skräms
- Dom slingrar sig fram
- Dom är giftiga
- Vissa är alldeles för stora och har kapacitet att faktist äta en människa
- Dom kan ta sig fram överallt
- Dom ser slemmiga ut (Ja, jag vet att dom inte är det.)
- Dom verkar ha onda avsikter

En gång i barndom tog pappa med mig på ett "terrarium". Jag hade ingen aning om vad det var då, det lät rätt kul, typ akvarium. Väl där insåg jag att det var en utställning av reptiler, däribland feta ormar!! Att ens pappa var så taskig! Han visste att jag har fobi mot ormar! Vilken elak jävel.. Som att inte besöket var nog, innan jag tog mitt förnuft till fånga och skulle fly fältet försökte pappa tvinga mig att KLAPPA en boaorm!!! Herregud, jag har aldrig haft större ångest än den dagen.

Min första träff med en orm ute i det fria var en sommar för typ 5 år sedan. Jag och min goda vän Sissel var och badade i Finnsjön, en skitmysig sjö i Mölnlycke (där vi bland annat får vårt dricksvatten ifrån, haha). Några andra badande var också där och lekte med sina hundar i sjön. Då utbrister en av dom andra: "Titta, en orm". Jag och Sissel tänkte "Yeah right" och fläkte ut oss för att få lite färg. Typ en minut efter upptäcker vi till vår fasa att en orm-jävel kommer simmandes mot oss och ska precis åla i land! AAHH, jag får kalla kårar än idag! Vi lägger benen på ryggen och flyr upp mot ett berg och då infann dom sig - tårarna. Jag har aldrig varit så rädd i mitt liv. Det var så jävla äckligt att den hade badat i samma vatten och att den tänkte göra oss sällskap på stranden... Vi avvaktade och återvände till våra saker efter typ en kvart, tjugo minuter. Då förväntade vi oss att den skulle ha bosatt sig i någon av våra skor. Det hade den tack och lov inte gjort.

Asså, VARFÖR finns dom?

Jag har tre olika mardrömsscenarion där ormar är inblandade:

1. Du går på en stig och pratar med en kompis, dvs har tankarna på annat håll, och när du tittar upp hänger en orm ner från ett träd mitt framför ögonen på dig!

2. Du ska gå på toaletten och när du öppnar toalettlocket ligger en boaorm ihopkringlad i toastolen!

3. Du är ute och simmar och mitt framför näsan på dig kommer en orm simmandes och du har ingenstanns att ta vägen. (Om du vänder om och simmar kommer den hinna ikapp dig och bitas/kramas)

Folk kan ibland säga: "Men det går jättelätt att bota såna fobier..."  Men jag har verkligen inget intresse att bli polare med ryggradslösa, musätande monster.  Det finns ingen anledning.

Min kära vän Fanny är djurmänniska och när hon en gång sa: "Ormar är ju jättesöta!" höll jag på att trilla av stolen. Söta!? Så fan heller... Hon jävlades med mig och sa att hon kunde tänka sig att ha en orm som husdjur. Då sa jag att jag aldrig i mitt liv skulle sätta min fot i hennes hus igen. Jag hoppas innerligt att hon inte skaffar någon!

Det finns ju som bekant lite olika typer av ormar. Den värsta sorten är helt klart anakondor (skitstora och tjocka boaormar som faktiskt kan äta en människa).  Om ormen dessutom är albino hade jag dött på fläcken. Fy, en vit eller gul-vit orm är verkligen det sista jag vill träffa. Sliskigt.
Jag vill inte påstå att jag föredrar dom små ettriga gröna snakesen, nä dom är också vedervärdiga.

Mamma har berättat en historia om mig när jag var liten, kanske 5/6 år eller nåt. Vi var i en bokhandel och jag stog och bläddrade i en djurbok. Då dyker en orm upp på ett blad och jag skriker, slår ihop och kastar i väg boken och springer ut ur affären. Varför är jag så rädd? Hände det något i mitt föregående liv? Who knows, I don't like them.