El Choco.
Spontan arbetstripp till Falun blev det den gågna helgen vilket inneburit en hel del utropstecken samt frågetecken.
Vi börjar med utropstecken nummer ett - Carros väska.
Det var en mycket trött Karin som plockades upp 07.00 hemma i Mölnlycke för att sedan lasta in diverse kartonger, tryckmaskiner och tejprullar i den senaste i raden V70s. Åja - det är en automatväxlad bil. Har aldrig tidigare kört just automatväxlade bilar utan ställdes alltså för en prövning redan klockan 07.20 då jag skulle gasa in mot Göteborg för att plocka upp i ordning, Emelie A, Carro och Emelie U. Automatfunktionen och jag blev mycket goda vänner och lyckades snabbt och enkelt att hitta till Emelie As residens i Lunden. Carro bor ute på den fruktade ön Hisingen och mitt läckra fejs har besökt henne flertalet gånger, så att hitta dit var ingen konst. Carro lastar in diverse packning i det redan överfulla bagageutrymmet och intar baksätet.
Vår sista passagerare och medarbetare ,Emelie U, bor i Partille vilket innebar en sväng ut på E20 för att sedan åla sig igenom några av alla rondeller som finns mellan Partille och Mölnlycke. När Emelie joinade Carro i baksätet var vi fulltaliga och begav oss ut på E20 mot Stockholm igen. Då jag dagen innan avfärd genomlidit en hyfsat påfrestande dag innehållande ölnedbrytning och bilkörning var jag som tidiagre nämnt mycket trött och behövde därför dubbla min kropps koffeinhalt med en cappucino och en Redbull. Detta inköp skulle göras i Lerum då det låg en väldigt bra bensinmack precis bredvbid motorvägen.
Förutom jag skulle även Emelie x 2 köpa kaffe och bulle. Carro var tveksam till en början men lade sedan in en beställning på en kaffe. Då hon ska börja leta fram pengar inser hon att plånboken ligger i hennes bruna väska. Men var i helvete var den någonstanns egentligen?`
Nu börjar en sanering av bilen och alla väskor för att hitta Carros bag innehållande plånbok med diverse betalkort som skulle täcka boende, mat och bensin under helgen. Samtal till Carros rumskompis görs och deras lägenhet genomsäkt utan resultat. Detta innebar en snitthastighet på 140 km/h tillbaka till Hisingen Island för att dubbelkolla lägenheten.
Väskan låg varken i lägenheten, utanför lägenheten eller i bilen vilket framkallade viss hysteri hos Carro då detta innebar inte bara personliga förluster, utan även kollektiva så ett visst betalkort tillhörde vår ledning. Det blev till att ringa kontoret och rådgöra om spärrning av kort. Niklas @ the office tyckte vi skulle avvakta med spärrning ifall att kortet dök upp på vägen. Och visst - DET GJORDE DET! Ungefär halvtimman senare får Carro ett telefonsamtal från okänt nummer - det var polisen.
- En man har lämnat in en väska som verkar tillhöra dig. Han hade hittat den på trottoarkanten.
...
Utropstecken nummer två - El Choco.
När yours truly bytte förarsätet mot passagerarsätet började en rannsakan av vad företagsbilen egentligen hade att erbjuda iform av underhållning. Absolute Dance hade redan plöjts och rastlösheten var påtaglig. Det var då jag fann El Choco, en ljudbok med blå-svart omslag. Att läsa på baksidan fick oss alla att klappa händer och spetsa öronen. Och vi blev inte besvikna. VIICKEN bok. Läs läs läs.
Frågetecken nummer ett - Cupmammor / Kameltå.
Den som vet vad företaget vi representerade sysslar med har nog svårt att förstå varför vi denna helg skulle jobba på en handbollscup. Det handlade alltså inte om att sälja innebandyprodukter utan om att trycka namn och nummer på t-shirtar och pannband.
Till att börja med kan vi nämna något som inte hade något direkt att göra med vår verksamhet, men som ändå upprörde. Jag pratar om handbollsspelares shorts, och då i synnerhet damspelarnas. Handbollsspelare har inte liksom friidrottare smala och slanka lår, rumpa och ben utan stoltserar istället upp med stockliknande spetor. Trots detta envisas de med att vika upp shortsen, av redan kort modell, ända upp i ja, ni vet. Kan någon ge ett vettigt svar på vad det handlar om?
Mammorna i detta sammanhang är under all kritik. Liksom papporna. När det gäller de mammor som besökt vårt tryckeri har vi blivit utsatta för försök till martyr, rövslickeri, gnäll och hysteri. Dessa mammor som till sina söner/döttrar vill trycka på t-shirt, pannband, shorts eller träningsoverall har tydligen aldrig sett en tryckmaskin förr, utan passar därför på att trycka på allt som kommer i deras väg, för att sedan sprida ryktet om en high-tech maskin som trycker texter på allt, precis allt. Detta gynnar ju givetvis vår affärsverksamhet, vilket innebär stor åtgång av produkter = vissa produkter tar slut. Hade denna handbollscup ägt rum lite närmare Göteborg och huvudsätet hade vi kunnat springa efter fler pannband, vattenflaskor mm. Att vi befann oss i Falun gjorde detta omöjligt, till cupmammornas stora förvåning. "Kan ni inte skicka med expressbud?!" var det en kärring som utbrast. "Självklart, skeppningen av ett pannband till lilla Lisa som ni betalar 80 kronor för tjänar vi ju storkovan på, så LET'S!!!" Nej, det fungerar inte riktigt så, lilla vän. Därav lite mammor som spelade martyr och langade fram både sura och ledsna miner.
Frågentecken kvarstår dock på varför det var en sådan hysteri kring trycket? Har ni cupmammor bara trott att detta existerat i filmer/drömmar/framtiden?
Pappor. Pappa-skämt. Och den där vidriga överlägsenheten som ligger i luften när pappan ser att några tjejer i 20-års åldern hanterar tekniska apparater. "Nä, nu blev det fel du! Det ska bara stå Sara på den tröjan!" - "Ja, jag vet, och det kommer det att göra. Men när vi skriver ut era mer eller mindre klatschiga namn skriver vi mer än ett åt gånget för att slippa slösa så mycket material. Sen klipper vi isär de olika namnet, så fuck off gubbslem." Detta inträffade ungefär hela tiden. Och gäller även mammor, men i synnerhet pappor med "kunnighet i branchen".
Frågetecken nummer två - Tzatziki
I Falu stad finns en restaurang av grekisk typ som heter Tzatziki. Där har de en delikat förrätt vid namn Saganaki - friterad fetaost. Denna beställde vi flitigt under helgen. Huvudrätterna på en grekisk restaurang tenderar att komma med en klick tzatziki vid sidan. Tasty, very tasty... men andedräkten är dessvärre inte det. Och som om det inte var nog att stinka vitlök två dagar irad. Nej, här kör vi all in. På väg hem från Falun och utan grekisk restaurang beställer jag en falafel. Och vad serverades den med tror ni? Jo, tzatziki. Så nu har jag fyllt min vitlökskvot för hela 2009. Gissar att det kan ha satt sig permanent.
...
Vi börjar med utropstecken nummer ett - Carros väska.
Det var en mycket trött Karin som plockades upp 07.00 hemma i Mölnlycke för att sedan lasta in diverse kartonger, tryckmaskiner och tejprullar i den senaste i raden V70s. Åja - det är en automatväxlad bil. Har aldrig tidigare kört just automatväxlade bilar utan ställdes alltså för en prövning redan klockan 07.20 då jag skulle gasa in mot Göteborg för att plocka upp i ordning, Emelie A, Carro och Emelie U. Automatfunktionen och jag blev mycket goda vänner och lyckades snabbt och enkelt att hitta till Emelie As residens i Lunden. Carro bor ute på den fruktade ön Hisingen och mitt läckra fejs har besökt henne flertalet gånger, så att hitta dit var ingen konst. Carro lastar in diverse packning i det redan överfulla bagageutrymmet och intar baksätet.
Vår sista passagerare och medarbetare ,Emelie U, bor i Partille vilket innebar en sväng ut på E20 för att sedan åla sig igenom några av alla rondeller som finns mellan Partille och Mölnlycke. När Emelie joinade Carro i baksätet var vi fulltaliga och begav oss ut på E20 mot Stockholm igen. Då jag dagen innan avfärd genomlidit en hyfsat påfrestande dag innehållande ölnedbrytning och bilkörning var jag som tidiagre nämnt mycket trött och behövde därför dubbla min kropps koffeinhalt med en cappucino och en Redbull. Detta inköp skulle göras i Lerum då det låg en väldigt bra bensinmack precis bredvbid motorvägen.
Förutom jag skulle även Emelie x 2 köpa kaffe och bulle. Carro var tveksam till en början men lade sedan in en beställning på en kaffe. Då hon ska börja leta fram pengar inser hon att plånboken ligger i hennes bruna väska. Men var i helvete var den någonstanns egentligen?`
Nu börjar en sanering av bilen och alla väskor för att hitta Carros bag innehållande plånbok med diverse betalkort som skulle täcka boende, mat och bensin under helgen. Samtal till Carros rumskompis görs och deras lägenhet genomsäkt utan resultat. Detta innebar en snitthastighet på 140 km/h tillbaka till Hisingen Island för att dubbelkolla lägenheten.
Väskan låg varken i lägenheten, utanför lägenheten eller i bilen vilket framkallade viss hysteri hos Carro då detta innebar inte bara personliga förluster, utan även kollektiva så ett visst betalkort tillhörde vår ledning. Det blev till att ringa kontoret och rådgöra om spärrning av kort. Niklas @ the office tyckte vi skulle avvakta med spärrning ifall att kortet dök upp på vägen. Och visst - DET GJORDE DET! Ungefär halvtimman senare får Carro ett telefonsamtal från okänt nummer - det var polisen.
- En man har lämnat in en väska som verkar tillhöra dig. Han hade hittat den på trottoarkanten.
...
Utropstecken nummer två - El Choco.
När yours truly bytte förarsätet mot passagerarsätet började en rannsakan av vad företagsbilen egentligen hade att erbjuda iform av underhållning. Absolute Dance hade redan plöjts och rastlösheten var påtaglig. Det var då jag fann El Choco, en ljudbok med blå-svart omslag. Att läsa på baksidan fick oss alla att klappa händer och spetsa öronen. Och vi blev inte besvikna. VIICKEN bok. Läs läs läs.
Frågetecken nummer ett - Cupmammor / Kameltå.
Den som vet vad företaget vi representerade sysslar med har nog svårt att förstå varför vi denna helg skulle jobba på en handbollscup. Det handlade alltså inte om att sälja innebandyprodukter utan om att trycka namn och nummer på t-shirtar och pannband.
Till att börja med kan vi nämna något som inte hade något direkt att göra med vår verksamhet, men som ändå upprörde. Jag pratar om handbollsspelares shorts, och då i synnerhet damspelarnas. Handbollsspelare har inte liksom friidrottare smala och slanka lår, rumpa och ben utan stoltserar istället upp med stockliknande spetor. Trots detta envisas de med att vika upp shortsen, av redan kort modell, ända upp i ja, ni vet. Kan någon ge ett vettigt svar på vad det handlar om?
Mammorna i detta sammanhang är under all kritik. Liksom papporna. När det gäller de mammor som besökt vårt tryckeri har vi blivit utsatta för försök till martyr, rövslickeri, gnäll och hysteri. Dessa mammor som till sina söner/döttrar vill trycka på t-shirt, pannband, shorts eller träningsoverall har tydligen aldrig sett en tryckmaskin förr, utan passar därför på att trycka på allt som kommer i deras väg, för att sedan sprida ryktet om en high-tech maskin som trycker texter på allt, precis allt. Detta gynnar ju givetvis vår affärsverksamhet, vilket innebär stor åtgång av produkter = vissa produkter tar slut. Hade denna handbollscup ägt rum lite närmare Göteborg och huvudsätet hade vi kunnat springa efter fler pannband, vattenflaskor mm. Att vi befann oss i Falun gjorde detta omöjligt, till cupmammornas stora förvåning. "Kan ni inte skicka med expressbud?!" var det en kärring som utbrast. "Självklart, skeppningen av ett pannband till lilla Lisa som ni betalar 80 kronor för tjänar vi ju storkovan på, så LET'S!!!" Nej, det fungerar inte riktigt så, lilla vän. Därav lite mammor som spelade martyr och langade fram både sura och ledsna miner.
Frågentecken kvarstår dock på varför det var en sådan hysteri kring trycket? Har ni cupmammor bara trott att detta existerat i filmer/drömmar/framtiden?
Pappor. Pappa-skämt. Och den där vidriga överlägsenheten som ligger i luften när pappan ser att några tjejer i 20-års åldern hanterar tekniska apparater. "Nä, nu blev det fel du! Det ska bara stå Sara på den tröjan!" - "Ja, jag vet, och det kommer det att göra. Men när vi skriver ut era mer eller mindre klatschiga namn skriver vi mer än ett åt gånget för att slippa slösa så mycket material. Sen klipper vi isär de olika namnet, så fuck off gubbslem." Detta inträffade ungefär hela tiden. Och gäller även mammor, men i synnerhet pappor med "kunnighet i branchen".
Frågetecken nummer två - Tzatziki
I Falu stad finns en restaurang av grekisk typ som heter Tzatziki. Där har de en delikat förrätt vid namn Saganaki - friterad fetaost. Denna beställde vi flitigt under helgen. Huvudrätterna på en grekisk restaurang tenderar att komma med en klick tzatziki vid sidan. Tasty, very tasty... men andedräkten är dessvärre inte det. Och som om det inte var nog att stinka vitlök två dagar irad. Nej, här kör vi all in. På väg hem från Falun och utan grekisk restaurang beställer jag en falafel. Och vad serverades den med tror ni? Jo, tzatziki. Så nu har jag fyllt min vitlökskvot för hela 2009. Gissar att det kan ha satt sig permanent.
...
Kommentarer
Postat av: mirja
Ahhh nu gjrode du min start på dagen lite bättre än den var innan :)
Kan inte annat än hålla med om el choco, min vän som är helt frälst tipsar även om (The?) rum diary, har inte läst än men kanske värt att testa...
Ses ikväll!
Postat av: sissel
fetacheese is the shit. vitlurk lika så.
Trackback